Nu har det gått fyra månader sedan jag började på xtravaganza. Precis som med allt annat man gör så flyger tiden förbi, känns som att det var några veckor sedan jag började. Men fyra månader betyder ju att det är dags för vägning (det är jag själv som har bestämt att jag vill väga och mäta mig en gång i månaden, det är inget man måste göra). Sprängde inte 40 kilosgränsen den här gången (hade jag inte heller räknat med), men var ändå med om något som som kändes minst lika, om inte mer, fantastiskt i resultatväg.

Senast jag sprang på ett löpband var på fotbollsträningarna för ca 10 år sedan. Efter det har jag bara nyttjat de där banden på gymmet för snabba promenader som uppvärmning innan styrketräningen. Konditionen försvann snabbt när jag slutade på fotbollen och i takt med att jag blev tyngre så blev det naturligtvis jobbigare att röra sig som tidigare.

Idag när jag kom till gymmet så klev jag upp på bandet som vanligt och började gå i rask takt. Har höjt farten på det vartefter nu under hösten och det gjorde jag idag också men när jag gjorde det så insåg jag att det inte gick att gå länge, jag var tvungen att börja jogga. Första impulsen var att sänka farten igen - jag vet ju att jag inte orkar jogga.

Jag sänkte inte, jag ökade lite till istället. Det bara susade i huvudet på mig för att jag inte kunde förstå att jag faktiskt sprang utan att känna det som att andnöden skulle komma vilken sekund som helst. För de som har sett Forest Gump - tänk er scenen när hans metallskenor ramlar av benen och han bara fortsätter springa. Så kände jag mig.

Det är svårt att förklara hur något så litet och enkelt kom att påverka mig så mycket. Det är inte heller lätt för någon annan som aldrig har befunnit sig i samma situation att försöka förstå min reaktion på något som man själv tar för givet att man klarar av. Men mitt löpband kan vara någon annans perfekta golfsving, viktiga intervju, scendebut, osv. Något som man under lång tid intalat sig själv att man inte kommer fixa men helt plötsligt så går det.

När jag klev av bandet igen så kände jag att kroppen hade orkat lite till men hjärnan gjorde det inte. Det blev för mycket känslor att ta in. Då kom tårarna. Tårar över att ha lyckats. Tårar över all den tid som jag förlorat. Vilken tur att min coach Annika var där på plats och kunde krama och säga precis det som jag behövde höra, stort tack för det!

Aldrig hade jag trott för fyra månader sedan att den här resan skulle påverka mig så mycket som den hittills har gjort. Fysiskt ja, men den mentala biten hade jag inte förberett mig på därför känns den som en bonus.

Och just de fysiska resultaten kommer här:

Vikt: -8,4 kg (-38,7 kg)
Midjemått: -6 cm (-31 cm)

Det betyder att lite mer än hälften av hälften är borta nu. Det ska jag fira med att på fredag, för första gången sedan gymnasiet, sätta min fot och klubba på en innebandyplan igen. Återkommer med rapport om det i helgen.

Veckan som har gått har varit ok, varken mer eller mindre. Nu har det gått en månad, tiden har gått fort för det känns som att det var ungefär en vecka sedan jag började med den här resan. Törs man hoppas på att tiden fortsätter att flyga förbi så här? Nä, det lär den ju inte göra, men trots att förra veckan kändes ganska medelmåttig så blir jag peppad av att veta att för varje dag kommer jag lite närmare mitt mål.

Lite mental näring och så gör jag det här till en ny kanonvecka. Japp, så får det bli.

Vikt: -2,2 kg (-12,2)
Midjemått: -3 cm (-15)

I fortsättningen kommer jag bara att väga och mäta mig varannan vecka eftersom resultaten inte kommer att vara lika drastiska i fortsättningen och det är ju faktiskt roligare att kolla när det har hänt lite.

Se där ja, då var ännu ett delmål avklarat (det första var att klara v.1 utan att ge upp). Varje tiotal kilo jag går ner är ett delmål.

På samma sätt som det inte blir fullt lika uppenbart om en överviktig person går upp några kilo om man jämför en lika stor viktökning på en normalviktig person så krävs det också att en överviktig person går ner en hel del innan det börjar synas. Jag vill ju såklart att det ska synas, men det kommer ta ett tag till innan det gör det och tills dess får jag vara nöjd över att veta att jag är på väg åt rätt håll.

Vikt: -3 kg (10,1)
Midjemått: -4 cm (-12)

Nu har jag också tidsbestämt mitt mål och lagt upp en plan för hur jag kommer att fortsätta programmet. Jag kommer att fortsätta på helfart med pulver fram till trettonhelgen nästa år. Därefter kommer jag att köra på halvfart (kommer berätta mer ingående vad det innebär när det väl närmar sig) i två månader för att sedan köra ytterligare fyra månader på helfart. Det är en lång tid, men det som jag har att vinna på det här "projektet" är så mycket mer värt än det jag får försaka.