Nya smakupplevelser - både bra och dåliga
Nya smaker är jag inte bortskämd med, varje gång jag testar på något som inte är de gamla vanliga shakerna så bildas en smakexplosion i munnen.
I helgen fick jag testa på ytterligare en ny smak; magmedicin. Plötsliga och intensiva smärtor i mage och bröst i lördags fick mig att åka upp till Karolinska. Där konstaterade de att jag hade akut magkatarr, alltså inget om påverkats av dieten (läkaren lovade att det inte hade med det att göra och att det inte är några problem att jag fortsätter som jag gör nu). Mitt i allt det onda såg jag fram emot att få smaka på magmedicinen som var i flytande form. Den smakade som medicin brukar göra - inge vidare alltså. Men smakexplosionen uteblev inte för det, Emely som var med inne i undersökningsrummet fick se hela mitt register av plågsamma miner efter att jag hade svept den.
Magen är mycket bättre nu, men jag ger den en dags vila till innan jag börjar träna igen. Och då blir det mjukstart med så lite stress som möjligt, det lovar jag.
Min hemlighet
Övervikten is out there kan man säga. De som väger för mycket för att det ska vara hälsosamt kan inte göra så mycket för att dölja det.
Övervikt är ingen hemlighet, ändå har jag försökt hålla min hemlighet för mig själv. Inte pratat om den skam som jag har känt över att jag låtit mig själv förfalla på det sätt som jag gjort, skammen över att försöka ta tag i det men misslyckats. Har samtalen glidit över till samtalsämnen om vikt och mat har jag tystnat i hopp om att inte dra uppmärksamheten till mitt eget problem.
Trots den uppmärksamhet som övervikt, och följderna av den, får så är det nog inte så lätt att ta upp det med någon i sin omgivning som man ser har problem. En sådan konfrontation kan bli lika problematisk som om det skulle handla om andra typer av missbruk (alkohol, droger, spel, osv).
Mina föräldrar har försökt prata med mig om det, i de flesta av fallen har jag snäst "ja jag ska ta tag i det!". Blivit sur för att de lagt sig i när det egentligen handlat om att de bryr sig otroligt mycket om mig, men för mig så gjorde de samtalen att min skam blev påtagligare än någonsin. Så länge den var min hemlighet kunde jag skjuta undan den och hoppas att ingen skulle märka om jag bara inte pratade om det.
Linda har också tagit upp det med mig. Den gången hon försökte prata med mig om mitt viktproblem blev jag så otroligt arg på henne. Jag skrek och grät. Men jag var ju inte arg egentligen, bara så fylld av skam att jag inte visste hur jag skulle hantera det.
Äntligen har jag tagit tag i mitt problem och därmed också skammen. Nu inser jag hur modiga de var som försökte hjälpa mig. Jag är er evigt tacksam och ber om ursäkt för mina hårda ord, de var inte er de egentligen var riktade mot, det var mot mig själv.
Det tog tid innan jag kom till full insikt och bestämde mig för en konkret handling, men utan de konfrontationerna hade det nog tagit ännu längre tid.
Korsade ben
Nä, det vet inte jag heller.
Hela tiden upptäcker jag sånna här grejer, som jag tidigare (i takt med att jag gått upp) vant mig vid:
♦ Det gör inte längre ont i ryggen när jag ligger ner
♦ Jag kan gå på bio utan att sitta som i ett skruvstäd i biofotöljen
♦ Behöver inte dra in magen för att inte stöta i handfatet när jag ska gå ut och in på min pyttelilla toalett
Det är ingen mening i att jag klankar ner på mig själv för att jag lät det gå så långt som det gick, gjort är gjort. Nu blickar jag framåt istället och ser fram emot fler överraskande förändringar av den här typen.
Bowling
Idag har jag träningsvärk i muskler som jag helt glömt bort att jag hade. Tar tillbaka det där som jag tänkte igår; att bowling är mer som ett sällskapsspel än en sport.
Där det tar utan att man tänker på det
Kan det vara så att iaf 5 kg av de där 30 kommer från händerna? Kanske det kanske. Lustigt ändå att det märks på ställen som jag aldrig tänkt på att de också har blivit större ikapp med att nålen på vågen krypit uppåt.
Jag beställer inte vatten för att jag är snål
Det finns dock ett tillfälle då jag önskar att jag kunde dra på mig en t-shirt där det står ”Jag beställer inte vatten för att jag är snål, men det är det enda grejen på det här stället som jag kan förtära just nu”. Det T-shirten skulle jag vilja använda när jag går ut eller sitter på restaurang. Då kanske man skulle slippa den där undrande blicken från personalen som lägger fram alla möjliga menyer på bordet i hopp om att locka bort mig från mitt vatten. Klart att jag förstår dem, de vill ju sälja och inte bara ha någon som sitter och tar upp plats för betalande gäster. Då känner jag en lust att förklara, enbart för att stilla mitt dåliga samvete.
Resultat v. 12
Vikt: -9,6 kg (-30,3 kg)
Midjemått: -7 cm (-25 cm)
Det betyder att snart är hälften av hälften borta. Det här firade jag med att äta chokladtoffieshake (min favoritsmak) till middag också, i vanliga fall så äter jag den bara till frukost.
Roligast av allt är att nu ser det ut som att jag kommer att fixa ett av mina största delmål; befinna mig under hundrakilosstrecket på nyårsafton i år. Men än så länge är det ett tag kvar tills dess och jag känner mig otroligt peppad att fortsätta köra på för att se till att fixa det.
Det här är en parasollfot (modell större) i betong och den väger...ja just det; 30 kg
Att alltid ligga steget före
Nästa vecka är det tre månader sen jag började på xtravaganza. På ett sätt så känns det som att jag alltid har gjort det här (kommer inte ens ihåg hur en bit sushi smakar, det ni!), men å andra sidan så är det det som att jag nyligen börjat eftersom jag lär mig nya saker hela tiden (träning, kost, mental hälsa).
Hjärnan är himla bra på många sätt men just min hänger inte med när det gäller min viktminskning. Folk säger till mig att det syns skillnad och visst märker jag det på de flesta kläderna i garderoben att det går åt rätt håll, men ändå så kan jag inte ta in det riktigt.
Samtidigt som jag är så otroligt inställd på att fixa det här så är det en del av mig som inte vågar tro på att det faktiskt går. Jag törs inte släppa efter och känna mig nöjd över det jag har klarat av hittills eftersom jag vet att det är en lång väg kvar innan jag når mitt mål.
Det finns ett talesätt som lyder; Den som alltid funderar på nästa steg spenderar hela livet på ett ben.
Det stämmer säkert, men just nu vågar jag inte ställa ner båda fötterna. Så när ni säger att jag är duktig så säger jag inte "äsch" och viftar med handen för att ge sken av någon falsk blygsamhet, det är helt enkelt för att jag fortfarande fokuserar på nästa steg.
Fusk och frestelser
"Har du inte fuskat någon gång?"
Det är en del som undrar om jag inte har fuskat någon gång, dvs stoppat i mig något annat än te, vatten eller shaker.
Svaret är ja, jag har fuskat.
För ett tag sen när jag stod och skivade upp en apelsin för att ha i vattnet så kunde jag inte låta bli - jag slickade på en av apelsinskivorna. Det var som en smakexplosion utan dess like! Kände mig helt bedövad i munnen efteråt för att det var så starkt.
Men det är också allt fuskande jag sysslat med. Ju längre tid det går så blir det både svårare och lättare att motstå frestelser. Det är lättare för att nu har mina gamla ovanor börjat slipats bort alltmer, men det är också svårare för att jag börjar sakna sånt som smaker surt eller salt. Själva suget efter att få tugga på någon har iaf inte kommit än, tur det.
Men jag ska väl inte klaga kanske, jag äter ju chokladshake till frukost varje morgon :)
Jag skulle inte vilja vara utan frestelser, för de ger ju faktiskt mig en chans att öva på att säga nej till sånt som jag ska undvika även när jag börjar äta igen.
Idag hittade jag det här i en låda när jag höll på och städade:
Två öppnade påsar av mitt favoritgodis. Stoppade in dem i skafferiet istället för att slänga dem. De där är nämligen egoboost i påsform förstår ni, för varje gång jag blir sugen på Skittles kan jag ta fram dem, titta på påsarna, lägga tillbaka dem och känna mig duktig för att jag inte föll för frestelsen. Peppning i dess alldeles konstigaste form helt enkelt.
