Helfart omgång två har varit trög, riktigt trög, det har ni nog förstått. Jag har stundtals gnällt, suktat efter riktig mat och känt mig väldigt less på det hela.

Träningen har å andra sidan gått väldigt bra, det är som att all motivation och ork har hamnat där.

Men nu är den äntligen här. Jag har kommit in i andra andningen. När jag tog sista klunken av min frukostshake så var det som att någon kom och knackade mig på axeln och sa "Varsågod, här är en stor skål med motivation, jävlaranamma och hel massa andra känslor som kommer att hålla hela vägen i mål. På riktigt".

Det känns i hela kroppen, nu lirar hjärna och kropp på samma spelplan igen och det är med öppna armar jag välkomnar hjärnan tillbaka från avbytarbänken.

Det är verkligen jättestor skillnad på att säga nej till onyttigheter när man äter shaker och när man äter vanlig mat. Jag har trots det hållit mig till min diet mycket bättre än vad jag trodde att jag skulle göra, motivation, nästan (bara något hekto ifrån nu!) 50 kilos viktminskning och några månader på bara flytande föda gav mig visst lite karaktär på kuppen. När jag har gått utanför ramarna för halvfarten så har det varit medvetna val jag gjort så här kommer min lilla "fusklista" och hur det kändes att fuska.

- Smaksatt istället för naturell yogurt (den var god, skulle kunna göra någon efterrätt med den sen när jag går över på jämnvikt)
- Ett glas rödvin (smakade bra, blev full direkt, räckte bra med ett glas och jag känner inget sug efter mer)
- Beställde pizza (åt inte ens en liten slice förrän jag blev illamående av det, petade av skaldjurstoppingen och lämnade resten, aldrig mer pizza tack)
- En Red Bull (för att hålla mig vaken, var absolut inte sugen på läsk, smakade sött och sliskigt, väckte inget läskbehov)

Finns säkert något mer som passar in på den där listan, men inget som jag kommer på nu. Det iaf inte blivit chips, godis, glass, bakverk, jättefet mat eller dyl. och det har inte känts som någon uppoffring att avstå ifrån det heller.

Har inte fallit tillbaka till något sockerbehov heller vilket känns som en stor seger. Naturligtvis är det för tidigt att ropa hej än och ett sunt och vettigt förhållande till mat och snacks är något jag kommer att få jobba på hela livet, men den här tiden på halvfart har fått mig att tro att jag faktiskt kan klara det.

Den 15 mars ska jag gå tillbaka på helfart igen och som en sista utmaning under helfarten så åker jag på semester till Berlin dagarna innan, perfekt att avsluta med lite mental träning och en ordentlig dos mental näring innan jag ger mig på de sista 20 kilona som är kvar innan jag nåt min målvikt.

En vecka utan träning, en vecka utan bloggande. Det finns bara massa dåliga ursäkter så dem hoppar vi över. Maten har iaf funkat som den ska, alltid något.

Idag gav jag allt i simbassängen och förbättrade min tid på 1000 m med hela 5 minuter. I ugnen står det här storkoket och sprider en fantastisk doft i hela lägenheten:



Ny vecka, nya tag alltså. Det är ju det som är så himla bra, det finns alltid en möjlighet att ta nya tag.

Äntligen! Nu har det gått ett dygn sen senaste anfallet och det verkar som att stenarna har bestämt sig för att sluta jävlas...för den här gången. Den nerdrogade medicindimman har också börjat släppa och så fort den gjorde det så kände jag mig mycket starkare. Vaknade imorse och funderade på om jag inte skulle ta en tur till simhallen idag. Efter att ha gått till postlådan fram och tillbaka så inser jag att jag skulle sjunka som en sten om jag försökte.

Hjärnan är fortfarande mosig av medicinen och coremusklerna har verkligen fått jobba under de här dagarna med alla kramper och anfall. Klen kropp är resultatet, men det går ju att bygga upp igen.

Hade allt det här hänt för ett halvår sedan så skulle jag varit ha varit sämre rustad, både mentalt och fysiskt, för att att kunna hantera det så om det ändå var så att jag skulle få det någon gång så är jag glad att det hände nu och inte då. Tur i oturen liksom.

I onsdags var jag tvungen att åka till akuten igen, då hade jag tre gallstensanfall på raken och medicinen hjälpte inte längre. Efter några timmars väntan där fick jag en ny medicin som hjälpte, men den är väldigt stark så den sätter hela kroppen ur spel. Total matthet, huvudvärk, illamående och yrsel blir resultatet, men det är ändå värt det eftersom det tar bort gallsmärtorna. Igår fick jag nya anfall och nu har jag inte mycket ork kvar överhuvudtaget.

Där uppe i headern så står det att den här bloggen ska handla om de med- och motgångar som jag kommer att möta under tiden. Gallstenen och allt som den medför är definitivt den största motgång jag mött. Jag vill träna, men har ingen ork. Jag vill äta rätt, men orkar inte laga mat. Men mest av allt så vill jag inte ge upp.

Igår var det gruppträff på xtravaganza och innan den hade jag ett personligt möte med en av coacherna inför halvfarten. Pratade om hur det känns inför den, hur jag tänkt lägga upp det, vad jag ser som de största utmaningarna, osv.

Det som jag förutspår som min största utmaning så här i förväg är tiden. Tid att handla mat, tid att laga mat och tid att äta mat. Har aldrig varit bra på att äta mellanmål, innan xtravaganza åt jag tre gånger om dagen (frukost, lunch, middag) och någon sporadisk frukt då och då. Nu ska det petas in två mellanmål och ett kvällsmål i matschemat också. För matschema kommer jag att behöva, utan det är det nog stor risk att jag glömmer mellanmålen, speciellt på helgen när man är ledig.

Är helt inställd på att det kommer att ta tid att ställa om mina vanor så här och det måste det få göra. För att underlätta för mig själv och inte låta tiden bli en större utmaning än vad den är så tänker jag göra matlådor. Alltid ha en matlåda redo i frysen både hemma och på jobbet. Har jag det så kommer det vara mycket lättare att motstå frestelsen att köpa med sig en sushi och liknande på väg hem för att det blev lite sent på jobbet/träningen/vad det nu kan vara.

Det låter som att jag inte gör något annat än och går runt och tänker på mat och riktigt så är det inte, men ju bättre mentalt förberedd jag är dessto bättre kommer det att gå. Att vara medveten om sina svagheter är en styrka i sig för då kan man göra något åt dem.

Snart är jul och nyår över för den här gången och om man tänker rent matmässigt så har det gått bra. För visst finns det mycket som man blir sugen på under alla glöggfester, julmiddagar, födelsedag (ingen smörgåstårta i år inte) och nyår.

Hade jag inte bestämt mig i förväg för att äta den där lilla julmiddagen så hade det nog blivit betydligt svårare att stå emot än vad det faktiskt var. För att testa hur långt jag kunde gå så satte jag mig i soffan någon vecka före jul med en stor skål popcorn i famnen, slog på en film och började göra popcorngirlanger för att hänga i granen. Inte ett endaste popcorn hamnde fel och slank in i munnen, varken av gammal vana eller för att jag var sugen. Det är sånna där övningar som är så bra att komma ihåg de gånger då jag faktiskt blir sugen.

Som en extra julklapp så kollade jag på vågen om jag hade klarat ett av mina stora delmål - att väga under 100 kg innan 2009 är över. Jag klarade det och nu väntar ett nytt år med nya utmaningar.

2010 ska bli det år jag når min målvikt så jag har stora förhoppningar på det här nya året.

Igår var det AW på jobbet, det var inga problem att mingla lite där och kolla på när de andra åt chips och drack vin.

Men idag! Idag är det tråkigt och trist ute, jag ser fram emot att vara hemma och kolla på film, äta popcorn, glida runt i raggsockor och bara vara. Eller nej så är det ju inte, inga popcorn, får ta ett glas vatten istället. Sånna här stunder är mina absolut jobbigaste träningstillfällen rent mentalt sett. Det är inte vid lunchen på jobbet, festen eller den mysiga tjejmiddagen som jag känner mig frestad av vad det nu är som bjuds, det är sånna här stunder då jag går hemma och inte gör mycket alls som jag blir sugen på allt från rädisor till ostbågar.

Det hjälper att gå en promenad eller liknande, men jag måste ju lära mig att kunna kontrollera suget och fortsätta kolla på film och ligga och slösurfa i sängen utan att bli rastlös bara för att jag nu valt bort skåpätandet som jag tidigare (helt omedvetet) kopplat samman med den här typen av hemmaaktiviteter. Filmtittandet och slösurfandet tycker jag ju fortfarande om så det är bara att härda ut för jag tänker banne mig inte ge upp. Gnälla lite, jodå, men icke ge efter. Icke!

Hade jättekul på festen i helgen, jag har gått från att vara den som alltid har sagt att jag aldrig dansar nykter till att vara den som står bland de sista kvar på dansgolvet trots att jag inte druckit en droppe.

"Men är det inte jobbigt att vara med massa fulla människor när du själv är nykter?" är det flera som undrar.

Nu har jag bara festat på hemmafester sen jag började den här resan och jag kan tänka mig att det blir lite jobbigare när man festar nykter på krogen, men mycket handlar om inställning. Jag har helt enkelt bestämt mig för att jag ska ha lika roligt på fest oavsett om jag dricker alkohol eller inte.

Jag ser det inte som ett "straff" att jag inte får dricka alkohol, istället blir det en personlig utmaning att vara lika öppen och pratglad nykter som jag hade varit med ett vinglas i handen. Dessutom är jag övertygad om att min lever dansar jenka av glädje över att få slippa alkohol i några månader.

På mötet i måndags pratade vi om att man inte ska börja förhandla med sig själv. Har man börjat dagen med att säga till sig själv att man ska försöka ta sig till gymmet idag är det egentligen inget beslut, misslyckas man så gör det ju ingenting eftersom man skulle ju bara försöka ta sig dit. När man har ett sådant vagt definierat mål med dagens träning (eller vad det nu är man har bestämt sig att man ska göra) är det mycket lättare att man börjar förhandla med sig själv, "Nä nu är jag så trött efter jobbet att jag orkar inte träna, om jag lägger mig tidigt ikväll kommer jag orka träna imorgon istället". 

Säg istället "jag ska ta mig till gymmet idag". Även om du är jättetrött efter jobbet gå iallafall dit och gör ditt bästa istället för att höppa över det du har beslutat att göra. 

Det var tur att jag hade den diskussionen i ryggen idag för det var nära att jag slängde mig på soffan när jag kom hem idag, men imorse hade jag bestämt att eftersom det inte blev något gym ikväll (hade körlektion) så skulle jag köra igenom ett pass med de redskap jag har här hemma. Till slut sa jag högt till mig själv "Det är bara att göra det du har bestämt, för ingen annan kan göra det åt dig".

Så nu sitter jag här med mjölksyra i armarna och ska hoppa in i duschen. Den sköna känslan är tudelad, dels så är det skönt att låta kroppen ta ut sig och så känns det bra att jag höll mig till det jag hade beslutat.

Att vara sjuk är aldrig roligt, men den här gången har jag tyckt extra mycket synd om mig själv, ingen glass för en öm hals, inget smågodis som piggar upp en. Bara gå/ligga hemma och ha alldeles för mycket tid på att tänka på alla frestelser som finns så nära. Att inte ens få tugga på halstablett höll på att göra mig tokig. Jag har inte varit hungrig, men sugen på allt mellan himmel och jord. Att ta ett glas vatten i det läget hjälpte inte så mycket.

Inte har jag kunnat träna heller och jag kan bokstavligen känna hur den lilla styrka jag har hunnit bygga upp har förtvinat pga. sängliggande. Motivationen har definitivt fått sig en törn av det så jag bestämde mig för att jag var tvungen att göra något för att fortsätta hålla blicken på målet.

Den kanske verkar som ett lite knäppt sätt att göra det, men alla sätt som fyller sitt syfte får vara hur knäppa som helst för mig, bara de funkar.

Jag plockade upp min oöppnade HM-katalog ur pappersinsamlingen och så ringade jag in alla de klädesplagg jag skulle vilja och kunna ha när jag når min målvikt. Och det fungerade! Motivationen ökar igen i takt med att febern försvinner och det känns som en liten miniseger att ha klarat av den första motgången.