Helfart omgång två har varit trög, riktigt trög, det har ni nog förstått. Jag har stundtals gnällt, suktat efter riktig mat och känt mig väldigt less på det hela.

Träningen har å andra sidan gått väldigt bra, det är som att all motivation och ork har hamnat där.

Men nu är den äntligen här. Jag har kommit in i andra andningen. När jag tog sista klunken av min frukostshake så var det som att någon kom och knackade mig på axeln och sa "Varsågod, här är en stor skål med motivation, jävlaranamma och hel massa andra känslor som kommer att hålla hela vägen i mål. På riktigt".

Det känns i hela kroppen, nu lirar hjärna och kropp på samma spelplan igen och det är med öppna armar jag välkomnar hjärnan tillbaka från avbytarbänken.