Äntligen! Nu har det gått ett dygn sen senaste anfallet och det verkar som att stenarna har bestämt sig för att sluta jävlas...för den här gången. Den nerdrogade medicindimman har också börjat släppa och så fort den gjorde det så kände jag mig mycket starkare. Vaknade imorse och funderade på om jag inte skulle ta en tur till simhallen idag. Efter att ha gått till postlådan fram och tillbaka så inser jag att jag skulle sjunka som en sten om jag försökte.

Hjärnan är fortfarande mosig av medicinen och coremusklerna har verkligen fått jobba under de här dagarna med alla kramper och anfall. Klen kropp är resultatet, men det går ju att bygga upp igen.

Hade allt det här hänt för ett halvår sedan så skulle jag varit ha varit sämre rustad, både mentalt och fysiskt, för att att kunna hantera det så om det ändå var så att jag skulle få det någon gång så är jag glad att det hände nu och inte då. Tur i oturen liksom.