Det kan ju inte ha undgått någon att jag verkligen har fastnat för det här med löpning.

När jag pratar om det så får jag ofta höra att det är många som måste tvinga sig ut på sina rundor och fortfarande väntar på att den där löparglädjen ska infinna sig. Hade nog en väldig tur eftersom den för mig fanns på plats från första stund.

Men det är nog nåt mer än "bara" löparglädje jag känner när jag springer. Det blir inte lika omvälvande som den där första gången när det lossnade på löpbandet, men jag är alltid tacksam för att jag faktiskt kan göra det. Att jag har fysiken och tiden att göra det och det är inget som jag tar för givet.

Visst finns det rundor när benen är som bly, men träning ska vara jobbigt! För mig är det en jättekick att känna mig stark både fysiskt och mentalt och det är nog den största vinsten med hela den här viktresan. Visst är det kul att se bättre ut, köpa nya kläder och uppskatta mat på ett hela annat sätt, men att ha fått en kropp som inte begränsar mig i vad jag vill göra och klarar av är det häftigaste av allt.

Jag har inte försakat något under tiden som jag har gått på xtravaganza - jag har unnat mig en ny livsstil.

Det är så jag ser på träningen också, det är inget som jag gör för att man "ska", det är något jag unnar mig att investera tid och pengar i på samma sätt som jag unnar mig en stund på soffan med en bra bok, laga en god middag, lyssna på musik, osv.

När man känner så är det lätt att hitta träningsglädjen. Mitt tips till de som fortfarande letar efter den där glädjen är att sluta se träningen som ett nödvändigt ont, njut av att det luktar gott på kvällspromenaden, känn dig stark på gymmet när du märker att det är dags att öka motståndet, le mot dig själv i spegeln under gympapasset.

Ha kul helt enkelt!