Nästa vecka är det tre månader sen jag började på xtravaganza. På ett sätt så känns det som att jag alltid har gjort det här (kommer inte ens ihåg hur en bit sushi smakar, det ni!), men å andra sidan så är det det som att jag nyligen börjat eftersom jag lär mig nya saker hela tiden (träning, kost, mental hälsa).

Hjärnan är himla bra på många sätt men just min hänger inte med när det gäller min viktminskning. Folk säger till mig att det syns skillnad och visst märker jag det på de flesta kläderna i garderoben att det går åt rätt håll, men ändå så kan jag inte ta in det riktigt.

Samtidigt som jag är så otroligt inställd på att fixa det här så är det en del av mig som inte vågar tro på att det faktiskt går. Jag törs inte släppa efter och känna mig nöjd över det jag har klarat av hittills eftersom jag vet att det är en lång väg kvar innan jag når mitt mål.

Det finns ett talesätt som lyder; Den som alltid funderar på nästa steg spenderar hela livet på ett ben.

Det stämmer säkert, men just nu vågar jag inte ställa ner båda fötterna. Så när ni säger att jag är duktig så säger jag inte "äsch" och viftar med handen för att ge sken av någon falsk blygsamhet, det är helt enkelt för att jag fortfarande fokuserar på nästa steg.