Min hemlighet
På kvällstidningarnas löp kan man läsa att det drar en fetmaepedemi över västvärlden, på TV lär Anna Skipper oss att äta rätt och det finns ett nästintill obegränsat utbud av olika träningsformer.
Övervikten is out there kan man säga. De som väger för mycket för att det ska vara hälsosamt kan inte göra så mycket för att dölja det.
Övervikt är ingen hemlighet, ändå har jag försökt hålla min hemlighet för mig själv. Inte pratat om den skam som jag har känt över att jag låtit mig själv förfalla på det sätt som jag gjort, skammen över att försöka ta tag i det men misslyckats. Har samtalen glidit över till samtalsämnen om vikt och mat har jag tystnat i hopp om att inte dra uppmärksamheten till mitt eget problem.
Trots den uppmärksamhet som övervikt, och följderna av den, får så är det nog inte så lätt att ta upp det med någon i sin omgivning som man ser har problem. En sådan konfrontation kan bli lika problematisk som om det skulle handla om andra typer av missbruk (alkohol, droger, spel, osv).
Mina föräldrar har försökt prata med mig om det, i de flesta av fallen har jag snäst "ja jag ska ta tag i det!". Blivit sur för att de lagt sig i när det egentligen handlat om att de bryr sig otroligt mycket om mig, men för mig så gjorde de samtalen att min skam blev påtagligare än någonsin. Så länge den var min hemlighet kunde jag skjuta undan den och hoppas att ingen skulle märka om jag bara inte pratade om det.
Linda har också tagit upp det med mig. Den gången hon försökte prata med mig om mitt viktproblem blev jag så otroligt arg på henne. Jag skrek och grät. Men jag var ju inte arg egentligen, bara så fylld av skam att jag inte visste hur jag skulle hantera det.
Äntligen har jag tagit tag i mitt problem och därmed också skammen. Nu inser jag hur modiga de var som försökte hjälpa mig. Jag är er evigt tacksam och ber om ursäkt för mina hårda ord, de var inte er de egentligen var riktade mot, det var mot mig själv.
Det tog tid innan jag kom till full insikt och bestämde mig för en konkret handling, men utan de konfrontationerna hade det nog tagit ännu längre tid.
Övervikten is out there kan man säga. De som väger för mycket för att det ska vara hälsosamt kan inte göra så mycket för att dölja det.
Övervikt är ingen hemlighet, ändå har jag försökt hålla min hemlighet för mig själv. Inte pratat om den skam som jag har känt över att jag låtit mig själv förfalla på det sätt som jag gjort, skammen över att försöka ta tag i det men misslyckats. Har samtalen glidit över till samtalsämnen om vikt och mat har jag tystnat i hopp om att inte dra uppmärksamheten till mitt eget problem.
Trots den uppmärksamhet som övervikt, och följderna av den, får så är det nog inte så lätt att ta upp det med någon i sin omgivning som man ser har problem. En sådan konfrontation kan bli lika problematisk som om det skulle handla om andra typer av missbruk (alkohol, droger, spel, osv).
Mina föräldrar har försökt prata med mig om det, i de flesta av fallen har jag snäst "ja jag ska ta tag i det!". Blivit sur för att de lagt sig i när det egentligen handlat om att de bryr sig otroligt mycket om mig, men för mig så gjorde de samtalen att min skam blev påtagligare än någonsin. Så länge den var min hemlighet kunde jag skjuta undan den och hoppas att ingen skulle märka om jag bara inte pratade om det.
Linda har också tagit upp det med mig. Den gången hon försökte prata med mig om mitt viktproblem blev jag så otroligt arg på henne. Jag skrek och grät. Men jag var ju inte arg egentligen, bara så fylld av skam att jag inte visste hur jag skulle hantera det.
Äntligen har jag tagit tag i mitt problem och därmed också skammen. Nu inser jag hur modiga de var som försökte hjälpa mig. Jag är er evigt tacksam och ber om ursäkt för mina hårda ord, de var inte er de egentligen var riktade mot, det var mot mig själv.
Det tog tid innan jag kom till full insikt och bestämde mig för en konkret handling, men utan de konfrontationerna hade det nog tagit ännu längre tid.
Kommentarer
Postat av: mamma o pappa
De hårda orden går in genom ena örat och ut genom det andra. Det som stannar kvar är Du - på gott och ont. Så är det och så skall det förbli. Som vanligt är din resa otroligt spännande och inspirerande även för oss. Vi kör med GI och ser också till att försvinna pö om pö :)
Postat av: Linda
Alskar dig, nu, då, alltid! Puss
Trackback